Då och då har jag tittat ut genom fönstren och sett den store målaren Naturen, som kastat guldstänk i sjön och färgat skog och himmel i gyllene toner. När det då blev dessa nyanser gick jag ner till vattnet, och tog några bilder. Hjärtat kändes så tungt, så tungt då jag betraktade detta sceneri. Då liknande kvällar visat sig under tidigare år, så var Smörhalvan eller jag redo med kameran, och vi var alltid lika hänförda. Det spelade ingen roll att vi redan har hundratals, kanske fler sådana bilder i våra arkiv - vi måste bara ut och ta en ny. Nu har jag ingen som frågar om mina foton blev bra, och jag får heller "aldrig mer" se vad han skulle åstadkomma...

I dag har tankarna vandrat i olika banor, men de har alltid hamnat hos honom som jag inte kan se fysiskt. Fantasin räcker inte alltid till, och mitt hjärta värker av sorg och saknad. Jag frågar mig hur vårt liv kunde splittras så totalt - vi som levde sida vid sida i perfekt harmoni. Kanske hade vi träffats i en annan existens, levt, älskat och skiljts åt, för att på nytt hitta varandra, och mina tankar fortsätter på dessa vägar. Möts vi igen, min käre? Eller ska jag få vandra mot okända horisonter utan mening utan mål, och utan dig som jag älskar så högt?

Naturen fortsätter att måla, och mina tårar rinner vid alla minnen. Som jag ofta gör, så vände jag på mig och tog ett foto åt andra hållet från den första bilden. Här passerar fordon på 45:an över brospannet, och vattnet får också sina färger. Ibland for vi ut med båten, och bara körde omkring i liknande färghav, då sommaren var oss nära...

När jag gick upp mot huset, så spelade solen ut sin kärleksglöd till himlen ovanför vårt hus...

Jag börjar den här dagens inlägg med en bild ur mitt arkiv - en vårvinterdag då vi var ute med Svansen och änglahunden Morra. Nu har hon nog träffat sin älskade husse och de båda är glada över att se varandra.

Lördag kväll - då for jag iväg i olika omgångar med hundarna, så att de skulle få känna sig prioriterade. Jag gick med dem på olika ställen, men ibland kom vi in där jag varit med en annan vovve, och då blev det förstås extra mycket sniffande. Svansen håller ständigt koll åt alla håll, och jag ser hans tankar och undran. "Kommer inte husse snart?"

Men så avbryts tankarna av en lek med bollen...

Under städningen av en garderob hittade jag en lounge-lina, som flickorna använt när de var som mest aktiva med olika hästgöromål. Den är flera meter lång och passar perfekt då jag ska gå med Kito och Koljo. Jag släpper inte dessa två, med jaktgenerna lösa nu när det inte är tillåtet, så den långa linan passar perfekt. Den gör att nosspaningen förlängs, men ändå har jag dem under kontroll och nu har de accepterat den. Kito försvinner in omgivningen med sina färger..

Koljo tar det lugnt. Då det inte är någon älg i sikte duger det gott att lukta på det ena och det andra...

Så där går tiden sakta framåt medan mina tankar virvlar i mitt huvud. Jag måste ju motionera vovvarna, men varje gång, så tänker jag att där gick Smörhalvan och letade efter bollar som Svansen lämnat. Där satt han på en sten, och där på ett vindfälle. Jag tittar och tittar och försöker mana fram en bild av honom som nu är borta, medan tårarna rinner. Vet inte hur många liter gråt som jag har, och den fortsätter att komma. Jag frågar mig varför det ska göra så ont att mista någon man har kär. När vi har tvingats skicka iväg någon hund över regnbågsbron har jag också gråtit floder, men det stadiet har jag passerat för länge sedan. Nu talar jag om tsunamivågor som sköljer över mig, och det finns ingen som håller om mig och tröstar. Ingen som min käraste, då han fanns här för mig.......

Ännu en gång vill jag påminna er som läser detta - var rädda om varandra, och de övriga som finns i ert liv....