Igår blev det en tung dag för mig. Det blev dags att lägga min käre Smörhalva till vila i den kista som han ska vila i. För allra sista gången fick jag smeka hans kära kinder och panna, och ännu en gång ställde jag frågan till honom: Varför,varför lämnade du mig och oss andra? Jag fick inget svar, så det får tiden utvisa - om det går..Som det nu är, så ser jag ingen mening i det stora hela, att en så fin människa som hade så mycket kvar att ge, fick resa vidare. När jag då med tårfyllda ögon körde hemåt och kom upp på en höjd fick jag se en regnbåge som strålade helt sagolikt vackert med klara färger, och där den hade sitt högra fäste såg jag att det var ungefär vid vår eldplats invid sjön. Jag frågade min allra käraste om han nu var på väg över regnbågsbron, och då började det högra fästet att krympa uppåt. I samma stund kände jag en värme som kom upp på min vänstra sida och för ett ögonblick fyllde hela min kropp. Detta tog jag som ett kärleksfyllt tecken, och sedan kände jag mig väldigt lugn resten av vägen hem....

Bilden är från 1988 då vi skulle ut på en mc-tur, och det är i denna klädsel som min käre vilar enligt hans önskemål från många år tillbaka.

När man blir lämnad så här som jag är nu, så får man försöka klara allt själv med viss hjälp av andra, och nu har jag fått lära mig hur man fyller på luft i däcken på bilen. OK/Q8 i Jokkmokk har en teknisk apparat som jag aldrig tidigare har brytt mig om. Smörhalvan har ju skött allting. Jag fick i alla fall hjälp av trevlig personal, så nu kan jag göra det också. Jag vill uppmana er kvinnor som läser detta, att titta noga hur era män gör i olika situationer. Man vet aldrig när något händer som gör att man måste klara av både det ena och det andra.