Grattis på bröllopsdagen, Carro och Henke!

För mig gör det så svidande ont att se denna bild från förra årets evenemang, då vi var inbjudna till detta pars bröllop. Bilden är en av dem som Smörhalvan tog av paret och så klart minns jag hur trevligt det var. Då fanns ingen sjukdomsbild med i spelet, och framtiden såg ljus ut - inte bara för de nygifta. Vi mindes förstås vår egen dag, och hur livet blev efter den. Kamerorna visade en del på vad vi gjorde, men stämningen och den underbara känslan av att vara två med samma intresse går inte att visa på ett foto.

När jag nu tänker efter så hade vi många intressen som vi delade, fast då tänkte jag inte på det. De bara fanns där. Fotoväskorna stod ofta packade och klara om vi skulle ut, men även inomhus låg det färdigladdade små kameror - om något intressant skulle uppstå i vår närhet. Osökt kom jag att tänka på en vintermorgon för många år sedan, då en bror och hans fru bodde i väglöst land. Vi fick ett telefonsamtal om att "Ta med er kamerorna och kom". Så vi åkte iväg drygt sju mil i bilen och sedan mötte min bror upp för vidare transport med skoter till deras hem ute i skogen. Där fick vi ta bilder av många järvrivna renar inte långt från huset. Det var en fruktansvärd syn på den vita snön. Fostren hade slitits ut ur vajornas magar, och blivit delvis uppätna innan järven fortsatt till nästa ren för fortsatt slakt.

Smörhalvan och jag grät båda, då vi såg förödelsen, och jag tänkte på de stackars vajorna hur det skulle ha känts för dem att inte komma undan mördaren. Det var djup snö där och då, och renarna skulle ha det tryggt nära huset, trodde alla, men det brydde sig inte järven om. Vi fotograferade och höll om varandra och grät, och nu kommer tårarna åter i mina ögon vid detta minne...

Fler intressen som vi delade var musiken. Vi tyckte om samma artister, och träffade ibland någon av dem "live". När jag spelar några skivor flödar tårarna, och någon kanske undrar varför jag gör detta. Jag tror att det går lättare att ta sig ur den värsta sorgen då jag får gråta för mig själv då och då när jag framkallar tårefloden helt själv, än om jag kommer i kontakt med den så där akut.

Vi läste mycket, och varje kväll lyste sänglamporna då vi låg med varsin bok, djupt försjunkna i händelserna vi läste om. Korsord var också en gemensam nämnare, och jag minns att i mars, april och i början av maj i år, så löste vi alla kryss i en tidning som jag prenumererar på. Det var fantastiskt roligt, men detta intresse har sjunkit långt ner sedan Smörhalvan blev sjuk. Allt blev fokuserat på honom.

Barnen och barnbarnen, hundarna och naturen. Jakten och fisket - ja, när jag letar i minnet så var det få saker som bara en av oss gjorde. Om inte jag kunde något, så lärde han mig, och jag minns tiden innan motorsågskörkorten kom. Då var jag ute i skogen och fällde träd ensam, men enligt hans instruktioner. Ibland var vi båda och då kände jag mig väldig nyttig som kunde bidra till värmen i vårt hus under kalla dagar. Smörhalvan var ingen vanlig man, har jag förstått under årens gång. Han förärade mig komplett huggarutrustning, som jag förstås var väldigt glad över, och han gav mig också en motorsåg som inte behöver några större ansträngningar att starta. Han lärde mig fila sågkedjan, och nu tycker jag att det är en värdefull kunskap som jag besitter.

I våras sade han, att han såg fram emot hösten då vi skulle fiska. Han visste att just fisk är en av mina favoriter i matväg, och han sade då: "Nu ska du få så mycket fisk du vill ha, och jag lägger jakten åt sidan någon dag för att förse oss". Tåredags igen! Han hade så stort hjärta, och jag är så glad att han valde just mig till sin maka. Till och med då vi handlade, eller var på något evenemang, så kunde han ge mig en puss bara för att han kände för det just då.

Avslutar nu med en bild, också från juli månad 2016, då vi hade varit ute på en väg i sommarnatten.