I dag är det den andra lördagen utan Smörhalvan, och jag undrar hur länge jag ska hålla på att räkna dagarna på det här sättet? Ingen kan svara och allra minst jag själv.

Jag vaknade Kl.3.15, och det var hopplöst att somna om. Vovvarna blev glada över en tidig morgontur då det inte regnar. Minnets bibliotek spelade upp en låt som vi båda tyckte om, och det skulle vara Country Roads version:

Storms never last do they baby?

Bad times all pass with the wind

Your hand in mine steals the thunder

and you make the sun want to shine

Var det du, min käre, som skickade fram solen till mig och alla andra? Tyckte du att jag gråtit ikapp med regnet för mycket? Mina tårar och min saknad finns ändå kvar..

Jag kom att tänka på hur omtänksam du alltid var. Om din destination på jobbet blev ändrad, så ringde du genast och talade om vart ni skulle. När jobbet sedan slutade för dagen, så ringde du varje dag, och berättade att du var på väg hem. Då skyndade jag mig att fixa till det sista på middagen, och jag väntade på att få höra när din bil rullade in på gården.

Country Road igen:

I followed you down so many roads baby

I picked wild flowers and sang you soft sad songs...

Nu kan jag inte längre följa dig på dina vägar. Jag försöker ibland att köra på någon där du var med, men då känns det som om mitt hjärta slits i bitar. Vi skulle åka på flera vägar i sommar, och du skulle visa mig på nya spännande ställen. Visst finns de lagrade i din GPS, men det gör alldles för ont ännu, för att jag ska åka dit ensam. Ett mänskligt sällskap är otänkbart.

Bilden från en av våra turer, byn Randijaur