Dags igen för sorgsna tankar och nya tårar, som nästan fick mig att bli golvad. Jag skulle ta upp torrfoder till hundarna som jag blandar med annan mat, och nu öppnade jag den första av två säckar som Smörhalvan bar ut från affären, till bilen och slutligen till källaren. Det var inte så länge sedan vi handlade, och jag minns hur stark han såg ut fast han redan då var märkt av cancern. Tårarna strömmade okontrollerat nerför mina kinder. Jag såg hans händer och hur han hanterade säckarna, och nu ska han aldrig mer hjälpa mig med sådana. Aldrig mer...Visserligen klarar jag en säck själv, men det är fruktansvärt tungt, och det såg så lätt ut då Smörhalvan bar dem.

Nästa episod var då jag skulle hämta posten. Då gick jag den väg han brukar gå med Kito, men jag gick ensam nu. Jag tycker inte om att gå över järnvägsviadukten, men nu gjorde jag det. I vanliga fall går jag i vägrenen, och det har gått bra hittills, men nu fick jag för mig att gå hans väg. Många gånger gick han där, antingen med Kito eller något barnbarn i handen. Här har han gått, tänkte jag, och detta händer heller aldrig mer. Aldrig mer. Hans fotspår framför mig såg jag tydligt fast ändå inte. Mina tårar skymde min blick och jag kände den djupa smärtan i mitt hjärta. Jag älskade honom så och älskar honom ännu fast jag inte kan se honom fysiskt.

Snälla ni som läser detta - jag skriver det igen - var rädda om varandra, så ni inte hamnar i min situation och måste börja tänka på "aldrig mer".

Järnvägsviadukten i mars i år.

 

Kjell Lundgren

15 juli 2017 15:34

Hej maj-Britt ,, jag känner både till och vet hur jobbigt den närmaste tiden var men på nåt konstigt sätt går tiden fort , och du kommer att påminnas om alla situationer som han och du gjort , men då med glädje att minnas allt fint som ni skapat tillsammans ,, nu har jag själv lite problem med rygg o högerben , så tankarna kommer och minns hur svårt det är att bara vara ute i naturen , vi ser det som självklart att bara gå ut så nu kan jag ej ta nån promenad , inte ta mig ut och fota nåt,, men hoppas på bättring lite senare , eventuellt om några veckor,,,,så ha de gött och glöm ej att ta hand om dig själv , det är viktigt ,,

Maj-Britt

16 juli 2017 06:58

Hej Kjell! Ja, på något vis känns det som en tröst att "prata" med en som gått igenom samma sak som jag gör nu..
Om inte jag skulle kunna ta mig ut så skulle det vara väldigt jobbigt, och jag får hoppas att du snart hämtar dig och kan ta dig ut och fotografera, så vi får se dina fina bilder.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...