Ja, en månad har redan gått sedan min käre Smörhalva och jag fick beskedet att han hade cancer. En månad då allt gått både upp och ner, men med facit i hand borde jag ha fått veta, att han kunde dö när som helst! Istället fick jag falska förhoppningar, som jag delvis skapade själv, att det inte var så allvarligt. Bekanta berättade om liknande cancersjukdomar som de gått igenom, och nu var de fungerande människor igen. Jag trodde så intensivt på att Smörhalvan skulle bli bättre, men vad han själv tänkte, fick jag aldrig reda på.

Igår fick jag dels några besök, och dels många telefonsamtal av släkt och vänner. "Du klarar detta - du är stark" sade några, men ingen vet hur svag jag egentligen är. En av dem som gått igenom samma smärta som jag gav mig nya kloka tankar. Tack, snälla du! Hon visste precis i vilken fas av livet som jag är i nu, och berättade hur hon reagerat. Ingen annan som inte varit med om en sådan händelse kan säga att de vet hur det känns....

Det blev ingen skräptransport igår. Vi var och tittade på en kommande gravplats åt det håll som Smörhalvan talade om redan förra året, och jag chockades då över hans ord. Han ville att jag skulle minnas detta, sade han. Vet man att stunden för vandringen över regnbågsbron börjar närma sig? Tankarna flyger igen åt alla håll. Det enda som känns riktigt starkt är den djupa smärtan inom mig, som ibland tilltar i styrka, och ibland mildras den för någon minut.

Här hemma fick jag hjälp med att kapa och klyva ved av en snäll granne, och några andra vänner. Sedan hittade jag till slut igen nyckeln till släpvagnslåset, också med en god väns bistånd, och jag kunde köra upp ved till huset. Gullfia och Gullhöna hjälpte mig på sina olika sätt, att lasta och lossa veden samt trava upp dem i pannrummet. Där blev det en ny gråtattack. Jag tänkte på att denna ved har Smörhalvan fixat hem med skotern, och skulle själv kapa upp den i lämpliga klyvlängder, men det blev inte så....

Min vän från igår och längre tillbaka än så, sade också, att jag kommer att få dessa gråtattacker, kanske i någon affär, då jag ser något som Smörhalvan tyckte om, eller på bensinmacken där vi brukade tanka. Om nu någon ser detta, så vet ni varför.

Jag och döttrarna var ner till Jokkmokks Camping och restaurangen där alltid fina Feresteh och Hormoz tog emot oss. Smörhalvan och jag brukade äta lunch ibland under säsongerna då han jobbade i Jokkmokk. Minnets vindar svepte runt oss där vi satt och jag tänkte på alla gånger vi varit där, och varje gång blev vi lika vänligt bemötta. Vi hann alltid med en liten pratstund innan fler gäster pockade på parets uppmärksamhet....

I natt blev min sömn inte lång - bara två timmar, och jag kunde inte somna om igen. Efter en, för hundarna överraskande nattlig tur, så satte jag mig här vid datorn för att skriva detta inlägg. Nu ska jag se om John Blund är barmhärtig nog att få mig att somna igen. Det är fjärde natten utan Smörhalvan vid min sida, och jag hoppas så att jag ska möta honom i drömamarnas rike. När jag ser på alla foton jag har av honom i olika situationer, så rinner tårarna okontrollerat, och saknadens nålar sticker i mitt hjärta....