I dag är dagen som jag och Smörhalvan väntade på. Han skulle få sin första cellgiftsbehandling, och vi väntade ivrigt för att få reda på hur hans kropp skulle reagera på denna. Meningarna om en sådan behandling är delade efter vad jag läser på FB. En del skriver att den är djävulsk, medan andra säger tvärtom. Jag undrar inte längre över ett resultat. Min käre är bortom alla behandlingarna, och jag tänker att där han nu är ska jag inte längre fråga mig själv hur det kunde ha blivit.

Vi var till begravningsbyrån igår och valde en kista för min älskades sista resa. Fruktansvärt jobbigt, men nödvändigt, och sedan var flickorna och jag och handlade lite. Dottern Gullfia fick köra Smörhalvans älsklingsbil, och det gick alldeles utmärkt. Vi åt en sporadisk middag, som faktiskt mättade oss. Efter många gråtattacker började vi tala om roliga minnen där Smörhalvan var huvudpersonen. Dottern Gullhöna drog igång dessa händelser, vilka fick mig att se hur han såg ut då och då och då. Jag lyckades somna med ett lättare sinne än tidigare, och natten gav mig en halv timmes längre sömn än den föregående. Så vaknade jag och blev klarvaken på ett ögonblick. Hundarna förstod att jag skulle ta ut dem då jag klädde på mig. Det blev inga långa turer, men dottern Gullfia var ute längre med dem igår, så detta fick räcka för stunden.

Tankarna flyger som snabba svalor om våren, och då landar de till de ord som vi tilltalade varandra med. Det var "älskling och raring", och de användes så ofta att jag nu inser att de kom alldles automatiskt. Smörhalvan skrattade ofta åt mina ord när de var något vi skulle göra "vi måste, eller vi ska". Han sade alltid vid sådana tillfällen att han förstod att det var han som skulle göra det och det och det...Nu är det jag som ska göra allt själv, ibland med bistånd av några snälla människor i min närhet.

I dag ska flickorna och jag köra iväg med en massa skräp, som har stått och väntat på borttransport ganska länge. Smörhalvan sparade ihop saker i olika kassar, för att senare åka ner till Återvinningscentralen. Han sade, att det var bättre att ta ner en större mängd,  än en kasse då och då, och nu har vi ett lass. Jag känner en svidande smärta då jag ser på allt som Smörhalvan sparat, även om det bara är skräp. Skräpet har ju gått igenom hans kära händer.

Kläderna blir kvar i garderoberna tills jag känner mig bättre till mods, och kan tänka mer logiskt. Jag hade ju tänkt att medverka i en Loppis nere på campingen om en dryg vecka, där jag skulle sälja "mina saker". I skrivande stund så tänkte jag för ett ögonblick, att "vad ska folk säga om jag står på en Loppis"? Men så tog mitt förnuft överhanden. Det är inte "folk" som ska bestämma vad jag ska göra - det är bara jag själv, men ännu har jag inte kommit till något beslut i den frågan. Samtidigt behöver jag börja umgås med andra människor än familjen, och det kan kännas befriande att möta okända blickar från turister, som inte vet vad som har hänt. Jag tänker också som så, att efter sådana aktiviteter kommer jag kanske att kunna sova längre om nätterna. Förut om åren har jag haft Loppisar här hemma på vår gård, och då fick jag alltid hjälp av Smörhalvan att fixa tälten där jag hade sakerna i, och så hjälpte han mig med bord och andra tyngre saker. Jag känner nu, då jag skriver detta, att han är med mig i mina tankar, och det är en stor lättnad.

 

birgitta

6 juli 2017 06:18

Du kommer att hitta de strategier du behöver för att klara dig igenom - först en timme i taget, så en dag i taget - en vecka, ett år. Du kommer igenom!
Hur det än blir behövde han inte plågas mer än så här. Och tiden går, fast det inte känns så. Vi är här och ljuset skickas till dig

 

Kjell Lundgren

6 juli 2017 08:42

Det var likadant för Ulla-Britt , hon var för svag för att ta emot cellgift ,så tyvär så hade cancern spridit sig för långt , tiden är väldigt smärtsam men man finner styrka från stunder man minns och kommer ihåg allt fint ni hade tillsammans ,, glöm ej att ta hand om dig själv , det är också viktigt ,,,ha en fin fortsatt sommar,,,

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...