I dag är dagen som jag och Smörhalvan väntade på. Han skulle få sin första cellgiftsbehandling, och vi väntade ivrigt för att få reda på hur hans kropp skulle reagera på denna. Meningarna om en sådan behandling är delade efter vad jag läser på FB. En del skriver att den är djävulsk, medan andra säger tvärtom. Jag undrar inte längre över ett resultat. Min käre är bortom alla behandlingarna, och jag tänker att där han nu är ska jag inte längre fråga mig själv hur det kunde ha blivit.

Vi var till begravningsbyrån igår och valde en kista för min älskades sista resa. Fruktansvärt jobbigt, men nödvändigt, och sedan var flickorna och jag och handlade lite. Dottern Gullfia fick köra Smörhalvans älsklingsbil, och det gick alldeles utmärkt. Vi åt en sporadisk middag, som faktiskt mättade oss. Efter många gråtattacker började vi tala om roliga minnen där Smörhalvan var huvudpersonen. Dottern Gullhöna drog igång dessa händelser, vilka fick mig att se hur han såg ut då och då och då. Jag lyckades somna med ett lättare sinne än tidigare, och natten gav mig en halv timmes längre sömn än den föregående. Så vaknade jag och blev klarvaken på ett ögonblick. Hundarna förstod att jag skulle ta ut dem då jag klädde på mig. Det blev inga långa turer, men dottern Gullfia var ute längre med dem igår, så detta fick räcka för stunden.

Tankarna flyger som snabba svalor om våren, och då landar de till de ord som vi tilltalade varandra med. Det var "älskling och raring", och de användes så ofta att jag nu inser att de kom alldles automatiskt. Smörhalvan skrattade ofta åt mina ord när de var något vi skulle göra "vi måste, eller vi ska". Han sade alltid vid sådana tillfällen att han förstod att det var han som skulle göra det och det och det...Nu är det jag som ska göra allt själv, ibland med bistånd av några snälla människor i min närhet.

I dag ska flickorna och jag köra iväg med en massa skräp, som har stått och väntat på borttransport ganska länge. Smörhalvan sparade ihop saker i olika kassar, för att senare åka ner till Återvinningscentralen. Han sade, att det var bättre att ta ner en större mängd,  än en kasse då och då, och nu har vi ett lass. Jag känner en svidande smärta då jag ser på allt som Smörhalvan sparat, även om det bara är skräp. Skräpet har ju gått igenom hans kära händer.

Kläderna blir kvar i garderoberna tills jag känner mig bättre till mods, och kan tänka mer logiskt. Jag hade ju tänkt att medverka i en Loppis nere på campingen om en dryg vecka, där jag skulle sälja "mina saker". I skrivande stund så tänkte jag för ett ögonblick, att "vad ska folk säga om jag står på en Loppis"? Men så tog mitt förnuft överhanden. Det är inte "folk" som ska bestämma vad jag ska göra - det är bara jag själv, men ännu har jag inte kommit till något beslut i den frågan. Samtidigt behöver jag börja umgås med andra människor än familjen, och det kan kännas befriande att möta okända blickar från turister, som inte vet vad som har hänt. Jag tänker också som så, att efter sådana aktiviteter kommer jag kanske att kunna sova längre om nätterna. Förut om åren har jag haft Loppisar här hemma på vår gård, och då fick jag alltid hjälp av Smörhalvan att fixa tälten där jag hade sakerna i, och så hjälpte han mig med bord och andra tyngre saker. Jag känner nu, då jag skriver detta, att han är med mig i mina tankar, och det är en stor lättnad.