Igår kändes allt så bra då vi fick träffa cancerläkaren på Sunderby sjukhus. Ja, ni läste väl förra blogginlägget, så ni hänger med i mina tankar. Den läkaren var synnerligen effektiv, eftersom Smörhalvan ska påbörja cellgiftsbehandlingen redan på torsdag den 6 juli. Det meddelades från Gällivare där behandlingen ska ske.

Dagen började bra och Smörhalvan fick sin medicin, och jag laddade tvättmaskinen, hängde ut tvätt som torkade snabbt. Då kände jag mig som om jag var på väg uppför de höga bergen. Sedan åkte jag på en diverse-måste-göra-runda i Jokkmokk. En lampa började lysa på instrumentbrädan, och den talar om att det behövs bromsolja. har aldrig gjort det själv, men efter mycket letande, så dök en ängel upp vid OK-macken och fyllde på olja till mig. Så nu vet jag hur man gör. På Coop träffade jag flera änglar. En sade att jag skulle få hjälp med veden - Det går fort med en vedmaskin, sade han - och jag höll på att brista ut i gråt av dessa ord. Numera behövs det inte så mycket förrän tårarna flödar över. Oron för Smörhalvan, samt alla vänliga människor bidrar till tåreflödet.

Jag var också apoteket och lämnade igen medicin som Smörhalvan inte skulle ha, och det är då ett stort slöseri med läkemedel. Varför får man inte mindre förpackningar från början, och kan komplettera med mer om det behövs? Nu var det nästan 1000 kronors värde i det återlämnade, och var hamnar obrutna förpackningar? Smörhalvan fick ju en ganska stor låda, som hade flera mindre inuti, och vi hann ju bara med att öppna en av dem!

Hoppas den nya medicinen fungerar bättre, men det är ännu för tidigt att säga något om det.

Då jag kom hem ville Smörhalvan att jag skulle kontakta Hälsocentralen och höra om han fick åka dit för ny tankning av näringsdepåerna, och det gick bra. Här blev det att dyka ner i öppna hav, men nu ska vi upp till ytan igen och fortsätta klättringen mot bergen. Jag sade till honom, att jag älskat honom i nöd och lust under 29 år, och det tänker jag fortsätta med några år till, men just nu handlar det mest om nöd. Störst av allt är dock kärleken.

Smörhalvan ville ha syrgas, som hjälp för andningen, och det blev bättre. Fortfarande har han svårt att tala, men min förhoppning är att munsvampsmedicinen ska börja verka fortare nu då han påbörjat intaget av denna. Så ni som tänker besöka honom - ni får vara beredda på att han inte kan säga mer än kanske något ord. Fina Leila tog emot oss även denna gång, och det är en människa som säkert är född till sjuksköterska. Till och med hennes händer ser mjuka och lena ut då hon handskas med en patient - i detta fall Smörhalvan.

Nu ska jag försöka se om John Blund vill ta in mig under sitt paraply, och ni som läser detta har fått exempel på höga berg och djupa hav.

Ännu en bild från vägen till höga bergen igår...