Vaknade upp till ännu en tung dag. Det är tur, att vi har flera hundar i huset. De måste ju ut, de måste ha mat, vatten fyllas på och avföringen plockas upp. Allt tar sina minuter och timmar, och alla dessa göromål är bra som ger mig en stund av glömska. Då tårarna rann ohjedat i dag kom Svansen och satte sig invid mig. Han lade en tass i mitt knä, och i hans ögon såg jag hans tankar: Jag finns här, matte. Han krumbuktade sig och talade ordlöst till mig. Vi klarar oss inte utan husse, men händer det värsta så måste vi försöka gå vidare.

Det är svårt att ta till sig allt som ska göras utan Smörhalvans hjälp, men kommer tid kommer råd. Jag kan bara nämna några exempel: Kan inte starta motorsågen, båtmotorn, sjösätta båten, starta gräsklipparen och snöslungan, och så allt smått inomhus som bara måste göras.

Jag började tänka och minnas. På mitt pärlband finns många ljusa stunder, och alla älgjakter steg fram. En gång började vi märka ut en stig på jaktområdet en eftermiddag. Vi höll på ganska länge eftersom vi också pausade vid en eld och myste. Mörkret föll, men vi fortsatte i ficklampans sken. När vi kom ner till bilen, enades vi om, att vi är nog inte riktigt kloka någon av oss, som istället för att fortsätta måla dagen därpå, så höll vi på i mörkret!

I år får jaktlaget försöka skjuta älgarna på torra land, eftersom vi inte är med, och följaktligen kan jag inte simma ut efter någon som kastat sig i sjön.

En annan pärla som jag har är, då vi åkte ut på en skogsväg och fick se en björhona med tre ungar. Jag skulle ta en bild, men skakade av hänförelse, så bilden blev suddig. Då fanns inte digitalkaerorna och inte den tekniken, men i mitt minne är synen kristallklar. Den kraftiga honan, med sin glänsande päls, och de tre lurviga små liven, som var mer nyfikna på bilen. Honan fräste till åt dem, och efter en kort stund försvann de in i den skyddande skogen.

Himmelska upplevelser har vi också. Vid några tillfällen har vi besökt Galtispuoda, fjället vid Arjeplog. Där är himlen så nära och luften så härligt klar. Det är lätt att andas. Utsikten åt alla håll, gör att man känner sig som om man stod på världens tak.

Jag kom osökt, att tänka på då flickorna var små och följde oss på våra djurspanarturer. De hade med sig ritblock, pennor, böcker och annat som just då måste vara med. En låt i kasettspelaren som alltid gick varm och som de sjöng med i - ibland flera gånger, var Lasse Stefanz med: Hela livet med dig. Den är just nu väldigt aktuell i våra liv.

Den här gångens betraktelse vill jag avsluta med lite glädje, och det är så konstigt hur värderingarna ändras då en svår sjukdom stiger fram. Jag hade väl aldrig trott, att jag skulle känna mig så lycklig och glad, som jag gjorde igår då Smörhalvan åt flera skivor stekt korv, och till dem pasta. Denna måltid var mycket annorlunda mot den senaste tiden kokta ägg, risifrutti, smoothies och vätskeersättning. Han mådde bra efteråt också, och har sovit gott under natten, och for med förnyade krafter på jobbet. Jadå, han orkar jobba ännu, och läkaren har sagt, att han får jobba i den utsträckning han kan och vill. Det är förresten han själv som bett mig att skriva om hans cancer, och hur det hela fortlöper.

Glöm inte att vara rädda om varandra!