Jag har tidigare nämnt, att jag har flera brevkamrater, och en av dem heter Kristina. Hon är gift med en grekisk man och bor växelvis i Sverige och Grekland. I hennes senaste brev berättar hon om doptraditioner i Grekland, och så här skriver hon: Dopen jag varit på här 20 och 28/6 var väldigt olika. 20/6 var kvällsdop. Barnet en grabb på 14 månader fotograferades i en timme av två filmare och en fotograf före dopet. Alla var uppklädda till tänderna i långa aftontoaletter. Barnet var en god, glad hålligång grabb, ingen gråt. Dopet varade i en timme och sedan fotografering i en timme till, då vi alla gratulerar och önskar barnet, hans föräldrar, far- och morföräldrar och gudmor - ett långt och bra liv. Medan man fotograferade fick vi en liten minnessak som tack för att vi var med om dopet. I det här fallet var gåvan en "bonbonier" som innehöll några karameller och en liten plåtbåt. Alla får också bakelse som äts på plats. Sedan var ca 100 gäster bjudna till restaurang. I kyrkan efteråt var vi fler. Vi fick god mat, små tilltugg allt dränkt i honung. Det är den nya kryddan till mat, dels hette restaurangen "Honungsbiet". Sött och gott.

Andra dopet var vår advokat som döpte sin dotterdotter på ön Egina, en timmes båtfärd från Fastlandet. Då hade vi på oss "vanliga kläder" och inte någon galatoalett. Dopet var klockan 12.00 på dagen i en urgammal, ynkligt liten kyrka med plats för ca 20-30 personer. Oj, tänkte jag - här blir vi inte många. Man hade gjort gården runt kyrkan vacker med en massa blommor och små buskar och tyll. Där stod också en gammaldags glassvagn som var igång, men tom! Innan dopbarnet kom hade vi även hunnit bli 300 personer på gården. Prästen kom och såg sig omkring och gick in och gjorde korstecknet över grytan som var dopfunt och lyfte ut den på gården och där var dopet. Två fotografer gick runt hela tiden men de behövde ingen extra tid. Efter dopet fick alla som ville ha glassen från vagnen. Då fanns det gott om den varan till glädje för alla barn, och även vuxna åt. Man fick ett minne, ett knyte med hemgjorda karameller och de satt fast på en rosa slickepinne som doftade rosor. Tyvärr var det många barn som hann smaka på pinnen innan de fick veta att det var en tvål! Ja, och bakelser fick vi också. Sedan efter att alla pussats och kramas var vi ca 300 personer som åkte i bilar över ön till havet på andra sidan. Där var en restaurang uppdukad för oss. God mat och dryck, härlig musik och dans till klockan 18.00 Då skulle vår båt gå till fastlandet. Den kom aldrig, hade fått motorfel, så efter ett tag kom bussar och körde oss tillbaka till Egina stad där första båten redan var fullbokad, så vi var hemma först vid 23-tiden efter en underbar dag. Så visst kan dop kännas helt olika fast det är "vanliga människor" alla.

Det är roligt att läsa om andra traditioner, och man lär sig väldigt mycket med att ha brevkamrater runt om i Sverige, och i världen för övrigt. Kristina är väldigt intresserad av det som händer runt mig och det samiska. Jag skickade henne en film för några år sedan, som John Erling Utsi gjort, och den filmen är nu i Pireus´universitets ägo, och används vid svenskundervisning där. Roligt, roligt!

För er, som inte har Facebook och kan följa med där, så kan jag berätta att nu har vi en hundvalp i vårt liv. På den första bilden är han tre veckor och oemotståndlig söt. Han är av rasen Siberian Husky.

På den andra har han hunnit bli nio veckor och bott hos oss i en dryg vecka.

Han kommer väl överens med Svansen, vår drygt sexåriga herdehund. De sover gärna tillsammans, som här.

Koljo har i dag varit ute på olika äventyr. Först tog jag båda vovvarna och for till badstranden vid Spadnaure några km från byn, och vägen dit gick över en myr. Lille Koljo var mycket duktig att hoppa sig fram mellan tuvorna fast han då och då blev omkullsprungen av Svansen.

Framme vid stranden funderade han nog vad Svansen sysslade med, och jag tänkte att barn och djur är väldigt lika. Sjö, sand och vatten - då ska det grävas, och så ska man springa i vattnet. Svansen älskar ju vatten, och Koljo gjorde sitt första försök till bad, men ser ut att tänka ”Aj då! Vad är detta?”

Sedan for vi på hygget där det blev lek och bus och rus. Det blåste rätt skönt och höll alla myggorna bort så jag satte mig på en timmerstock och tittade på vovvarna.

Koljo hittade sina genomgångar, där han sprungit förut under en trave timmer och sprang ut och in där flera gånger tills han plötsligt bytte sida. Han dök in under andra outforskade bitar och morrade litet därunder, men så skulle han ut igen och fastnade! Jag nådde inte honom, och under tiden tjöt och skällde han för fullt. Stockarna var för stora för mig att kunna rubba, och jag gick snabbt igenom vilka bybor som kunde tänkas vara hemma och kunde komma och hjälpa mig. Jag chansar med Roland, som varit Koljos husse, men innan jag hann ringa, så kom den vilda valpen fram, och full av kåda på ryggen. Nu har Smörhalvan och jag hjälpts åt att få den busiga krabaten ren igen. Det har varit väldigt lugnt sedan vi kom hem. Ett svagt försök till bus, och långsamma steg uppför trappan. Två timmar i olika terräng har satt sina spår - även hos en liten vilde....