Juni månad

Juni månad har passerat, och det blev ett stopp i mitt bloggande. Viljan fanns, men orken och tiden räckte inte till. Ibland är det så att alltför många tankar snurrar omkring, och man vet inte vilken av dem är viktigast att ta fatt i.

För min del så var det barnbarnet Hjärtegrynet som fyllde 18 år i början av månaden, och tankarna förde mig tillbaka till tiden för hennes första tid på jorden och naturligtvis hos oss. Vi hade förmånen att få ha henne hos oss vid väldigt många tillfällen, och hon växte upp med hundar som hon älskade och som älskade henne. Flera av tikarna adopterade henne, så hon blev som deras valp.

Hjärtegrynet var med överallt. Fisketurer, bärplockning, vedhantering och även på älgjakt någon gång. Jag ler vid minnena, och ser henne framför mig då hon höll på att hoppa ur båten en sommarkväll då morfar drog upp en gädda som inte ville i båten. Den sprattlade och stänkte vatten, och Hjärtegrynet flyttade snabbt på sig, och såg ut att vilja hoppa överbord. Hon gjorde inte det, men höll ett misstänksamt öga på gäddan om den skulle gå igång igen.

Ett annat roligt minne är då Smörhalvan och några jaktkamrater skulle hämta en älg med fyrhjuling och vagn. Hjärtegrynet och en jämnårig kompis, son till en av jägarna, följde med. Färden påbörjades med barnens högljudda röster som överröstade fyrhjulingens motorljud. Jag, som väntade där vi lämnat bilarna, hörde dem ganska länge. Det var ingen svårighet att höra dem då de var på tillbakaväg. Sedan fick jag en utförlig recension av hur det hade sett ut vid slaktplatsen, och älgmagen hade varit jättestooor.

När hon blev äldre fick hon bland annat lära sig hur man gör palt och egen glass, så det skulle hon göra då hon kom hem till mamma. Vidare var hon väldigt frågvis, och det är ett bra tecken på utveckling. Det jag minns mest, var då vi tittade på Rapport en kväll. Hon var nog sex-sju år och följde med stort intresse nyhetsflödet. När börsinformationen kom blev det en frågestund om vad det var – Nasdaq och Dow Jones? Hur? Varför? Vem? Som ni förstår så blev frågorna många, och valutakurser – hur vet man det? Dessa frågor var ändå enkla att svara på, och Hjärtegrynet fick se att man kunde hitta en hel upplysningar i dagstidningar, bland annat just om valutor.

Fotografering gillade hon, och då en av kusinerna också var här, så sprang de omkring med en kamera var och tävlade om att hitta olika spännande motiv. Jag har ännu kvar några av dem i datorn. Den här bilden är min egen, som jag tog då Hjärtegrynet var fascinerad av något kryp.

Basket blev en omtyckt sport som hon engagerade sig i, och minnet flyger till en av de första matcherna hon var med i. Efteråt muttrade hon över det bristande engagemanget hos sina medspelare: Man måste ju röra på sig och inte bara stå där!

Tonårstiden kom, och med den blev besöken allt färre hos oss. Andra intressen lockade, och det förstod vi så väl, men tyvärr inte hundarna. Varje gång jag kom hem från Jokkmokk, så stod de vid staketet i rastgården och viftade på svansarna. De hade vant sig vid, att jag kom med deras ”valp” i bilen, och de blev så besvikna när hon inte var med. Men hur förstår ett längtande hundhjärta att valpen vill springa andra vägar? När hon då äntligen kom, så var lyckan total. Det syntes så väl på vovvarnas kroppsspråk. Mitt blödiga hjärta grät floder, då jag såg hur de väntade och väntade, men jag försökte förklara för dem hur det var, och jag såg att de tog till sig det, men de väntade ändå. De hade ju haft så roligt med en som alltid var beredd på lekar av olika slag…

Nu finns bara en hund kvar sedan Hjärtegrynets barnaår, men jag ser att han har flyttat sin längtan till husse, som kommer hem varje dag, så det går nog bättre, och snart får han en egen valpkompis att busa med.

Nåväl, nu fyllde alltså Hjärtegrynet 18 år, och då imponerade hon väldigt stort på oss. Hon hade möjlighet att välja mellan olika sommarjobb, men valde att jobba inom hemtjänsten. Där gör jag mest nytta, hade hon sagt till sin mor.

Vi älskar dig så, vårt lilla Hjärtegryn.

 

Mia

27 juli 2015 19:24

Har en blogg där jag skriver om mina diagnoser, psykisk ohälsa och vill lyfta fram min blogg eftersom målet med den är att skapa en gemenskap, öka kunskapen och minska min tabun, Diganoser m.m


Jag och vill skriva lite om mina tankar i den stora världen och leva ett annorlunda liv och vara annorlunda!
Hoppas på många läsare som vill följs och följa mig i både vått och torrt! Hoppas att ni dela och sprida min blogg vidare m.m I både glädje och sorg, jag är en lipsill för det minsta lilla egentligen så får vi ser hur det går att blogga här. Har haft ett hård liv! Men får jag bara er som läsare att älska mitt bloggande, så kommer detta gå jättebra! Vill ni mig något så är min E-mailadress här:


/mia2@home.se


/miamiamia@bloggplatsen.se




Du får gärna kopiera den texten och ha på din blogg.
: ©"blogg".
Otillåten användning och eller kopiering av detta material utan uttryckligt och skriftligt tillstånd från den här bloggens författare är strängt förbjudet.
Utdrag och länkar kan användas, förutsatt att fullständig och tydlig kredit ges till "Blogg" med lämplig och specifik riktning till det ursprungliga innehållet.


Min blogg är lättläst eftersom jag själv har uppmärksamhetsproblematik så är det viktigt att text och uppbyggnad den och av bloggen är enkel. Därför har jag valt att vara enkel i mitt språk, inte göra allt för långa inlägg och hålla mig till ämnet.
Själv står jag under medicinering.
Jag har en önskan om att nå ut till så många som möjligt, om en person upplever ensamheten som mindre påtaglig genom igenkänning från nått jag skriver så har jag lyckats. Men desto fler desto bättre.
Att dela erfarenheter med varandra är en viktig del i utveckling.

Detta är en vardagshistoria. Om att leva med psykisk ohälsa men också
om att försöka hitta ett liv värdigt att leva. Men detta är inte det liv jag vill leva. Jag vill ha ett liv med jobb, aktivitet, intellektuell stimulans och gemenskap. Jag vet bara inte hur jag ska hitta ditt. Tacksam för hjälp.
Vill du mig något så finns jag på denna. E-mail: mia2@home.se
En väldigt ensam människa som ironiskt nog uppskattar att vara social över allt annat. Jag är varken en ensamvarg eller eremit men däremot lever jag mycket riktigt som en. Mycker förtryckt av depression, något jag håller på och kämpar emot och vinner över trots att jag inte kommer längre i jakten. Allt som händer får en att kännas sig värdelös, liten, obetydligt och omöjlig, så om någon kan bevisa motsatsen skulle det vara fantastiskt. Men det kommer väl aldrig att hända?

http://www.miamiamia.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...