Igår upptäckte vi en båtmotor som satt fast på ett räcke på en damm. Min fantasi gjorde motorns historia.

-Vi sätter fast motorn här, och förankrar den med en kedja. Det är bra att det står namn på den, så tror alla att det är de som äger motorn. Hihi! Få se hur länge den får vara kvar? Vi kan väl köra undan bilen och titta ett tag, om någon reagerar…

-Du – en båtmotor hänger där! Stanna, stanna för h-e! Vad är det för idioter som hängt den där, och med kedjor också? Men propellern är kvar – den tar vi! Två namn står där – är det ägarna?

-Skit i det – nu drar vi.

-Nu for propellern. Där saktar en bil ner hastigheten, men de kör vidare, och ännu en.

Hela eftermiddagen går utan att någon fler stannar.

Dagen därpå.

-Kolla, en båtmotor, och samma märke som min. Ska se om det går att fixa några reservdelar. Där kommer en till bil – stå kvar – de kan tro att det är vi som äger motorn. (fler delar skruvas lös)

Motorns tankar: Så skönt att bli av med lite övervikt. Nu känner jag mig lätt och belåten, men vem vill ha mig nu? Där kommer en bil som stannar, och en kvinna går ut och tar några bilder på mig. Jag kanske blir fotomodell. Då får de som lämnat mig här se att någon bryr sig om mig i alla fall. Tänk om TV4 kommer hit! Det vore något. Jag kanske hamnar långt ute i världen på en bild, och jag är först av min sort!

För länge sedan föddes jag på en fabrik, och ny och fräsch såldes jag sedan från en affär till ett par som skulle ha en motor till sin fiskebåt. Där stannade jag i många år och hade det lugnt och skönt, men så såldes jag igen till ett par yngre män, som behövde en lagom motor i sitt jobb. Då blev jag rädd! Visserligen såg männen snälla ut och jag saknade aldrig dricka, men männens jobb bestod i att köra nära en damm då och då och väldigt sakta. Varför vet jag inte, men tänk om dammluckorna hade öppnats! Då hade vi försvunnit med det forsande vattnet ner över stock och sten, men som tur är så hände det aldrig. Jag vet inte riktigt hur och varför jag hamnade här på räcket, men egentligen bryr jag mig inte så mycket om det, och nu blir jag ju stjärna på gamla dar! Underbart – tror jag….