Jag städade en garderob i dag, och sade till Smörhalvan, att han skulle ta ner det som fanns högst upp på en hylla. Alltför högt för mig. Det var några pärmar med spännande innehåll. Barnens teckningar, små berättelser och foton. Där blev jag förstås sittande och tittade på allt. Jag hittade också en stor bok där jag klistrat in låttexter från min ungdom, och jag blev verkligen glad eftersom jag trott att denna bok försvunnit för gott. I den hittade jag detta klipp från ännu längre tillbaka. I Saltoluokta, i Lapplands verkliga hjärta bodde jag, mina föräldrar och en hund året om. Då fanns inte Vägen Västerut, ingen snöskoter, ingen TV, inga mobiltelefoner eller surfplattor. Det var högtidsstunder då post- och matflyget kom - inte varje dag, men två gånger i månaden om jag minns rätt. Någon vänlig tant brukade skicka gamla veckotidningar till mig, som jag sträckläste med stort behag. Jadå, jag kunde läsa i tidig ålder. Min far hade lärt mig detta, så jag kunde följa med i nyhetsflödet (nåja, nytt för oss).

På den här bilden har den legendariske flygaren Knut Hedström landat med post- och förnödenheter. Troligtvis hade han en reporter med sig som tog fotot. Knut har också skrivit en bok om sitt liv och hur det gick till att få ett flygcertifikat.

På den tiden hade nog inget barn i fjällbyarna så speciellt stora förväntningar. Den här gången var jag extra glad, och denna glittriga (syns ej på bilden) klockstapel med en liten tomte i, hade jag kvar i min ägo väldigt länge. Till slut vittrade den sönder, men minnet lever.