Djuren kan nog lära oss mycket, om man bara har tid att iaktta dem. Runt vårt hus finns det fåglar i olika storlekar samt ekorrar. Ibland kommer en räv och en hermelin på en snabbvisit.

Det jag nu närmast tänker på är Svansen, vår vovve, som gillar att ligga på taket till en av hundkojorna. På utsidan av staketet i en tall, hänger fröautomater, talgbollar och annat gott till fåglarna. Ekorrarna gör daglig visit, och äter gärna både frukost och lunch.

I dag tittade jag ut genom ett köksfönster och fick se att en ekorre, som jag benämner ”Chefinnan” , höll på att äta, trots att Svansen låg på taket. Han verkade inte heller bry sig om henne, utan spanade åt alla håll. Ibland rusade han upp och skällde rakt ut i luften, utan att det fanns något som han kunde varna för. Chefinnan reagerade knappt. Det var som om hon tänkte, att han vaktar så jag kan äta i lugn och ro.

Mina tankebanor halkade iväg, och jag kom ihåg seriebjörnen Bamses devis, ”om man är stor ska man vara snäll”. Tänk om vi människor kunde se likadant på varandra! Vi skulle beskydda och se efter så att ingen går till angrepp mot de små i samhället, vare sig det handlar om barn, kvinnor eller andra utsatta grupper.

Tillbaka till Svansen. Ibland är han så förunderligt snäll och timid. Jag ser ibland att någon liten fågel flyger ner och sätter sig på hans rygg, och han beter sig som om ingenting finns där. Inomhus vaktar han stenhårt. Förut har han skällt på alla mina vise män, men nu har jag försökt lära honom att inte skälla på alla. Dem som han accepterar är numera plogbilen, sotaren, LBC som hämtar sopor samt Kent med slamtömningsbilen. Svansen varnar förstås med att kolla i alla fönster om vem som gör vad. Är han ute – då skäller han, men jag tar det som om han ska berätta för oss om att något är på gång. När glassbilen spelar på andra sidan byn så börjar Svansen att yla, och för varje trudelutt han hör så blir det nya och högre sånger. Jag undrar om det är spelningen han reagerar på, och har kopplat ihop det ljudet med att han så småningom ska få glass, eller också skär tonerna i hans öron, men det är gott med glass....

Fåglarna är också ett särskilt kapitel för sig. Jag minns än den gång då jag stod och bakade, och då och då tittade ut på de små varelserna. En skata kom och dök och skrämde undan de vanliga matgästerna. Då reagerade de andra med att flyga nära fönstret fram och tillbaka precis som om de ville säga ”den äter vår mat, jaga bort den”, och då jag knackat i rutan flög skatan bort och fåglarna blev nöjda. Nog visste de hur de skulle göra för att få hjälp - små söker sig till större. Vem ska vi be om hjälp av- då de som är större bara vill trycka ner oss?

De sista bilderna i dagens inlägg blir från Chefinnans matpaus. Nu är det inte långt kvar innan hon kastar av sig vinterpälsen.