En ny morgon gryr med strålande solsken i öster. Det ser ut som om solen ber om ursäkt för snöfallet igår, så i dag ska hon reparera skadan med att värma bort det vita täcket. Natten har varit kall med sju minusgrader, och hade inte snön kommit igår, så hade jag och Svansen varit ute på tolktur i dag. Vid morgonrastningen såg han ut att vara beredd, vilket inte jag var. Den ensamma svanen flög över oss mot den öppna strömfåran längre bort mot stora järnvägsbron, och då jag riktade mina blickar mot marken, så syntes där spår efter nattens gäster - räv och ekorre.

Så kommer funderingarna om vad jag ska ägna mig åt denna dag. Jag har alldeles för mycket att göra, och det är svårt att fokusera på vad som är riktigt akut. Varför blir det så, och varför säger människor, att de ingenting har att göra? I skrivande stund blir det i alla fall, för min del att fortsätta med skrivandet – besvara tre brev.

Tankarna – de hinner överallt på microsekunder. Nu flyger de in i skogen där jag älskar att vara. Bara att gå där, och sätta mig ner när lusten faller på, och känna naturens skönhet omsluta mig. Det är som om mina oro-måsten dämpas en aning. Kommande gräsklippning, bärplockning, nätfiske och så älgjakten. Visst! Jag har fler måste-objekt här i huset, och ibland önskar jag att jag bara kunde säga, att jag inget har att göra. Fåglarna spelar upp sina arior, som en hyllning till den kommande våren. De bryr sig inte om, att det ännu ligger snö i markerna – de bara är.

De lyckliga stunderna med mina fyrbenta vänner finns också där – de som redan gått över regnbågsbron. Jag minns ännu hur de doftade, och hur det kändes att krama om dem, och alla andra stunder, som har gett mig de underbaraste minnespärlor. Nu tänker säkert någon som just läser detta – men barnen då?

Ja, men det är ju självklart att tankarna flyger med alla vindar till alla roliga episoder med dem – och även de ledsamma – då mamma fanns där för att trösta. Nu är det barnbarnen, som bjuder på härliga upplevelser att plocka fram. Då man tänker tillbaka till förgångna ögonblick, så är det de ljusaste och vackraste som kommer fram.

De kära, som också vandrat över regnbågsbron finns där någonstans. Varje dag gör jag något eller ser någon sak som får mig att tänka främst på mina föräldrar och svärföräldrar. Min kära saknade väninna, som varit borta från denna existens i drygt elva år nu, får ofta mina tankar. ”Det ska jag berätta”, men jag kan ju inte ta telefonen som förr, utan nu blir det på andra vingar som mitt berättande når fram.

Katastrofernas och krigens människor får också sin plats. De som drabbas på ett eller annat sätt, och jag har väldigt svårt att förstå att ett lands ledare dödar sina egna invånare för maktens skull. De kan ju inte ta med sig den då det är dags att resa till okänt land. Vore det inte bättre att bli en älskad landsfader som ser om sina undersåtar och hjälper dem där det behövs?

Sist i detta inlägg, ska jag beröra dem som jag då och då nämner – speciellt vid vackra upplevelser. Det är de sjuka, som inte kan eller orkar ta sig ut, de gamla, som lämnas på någon institution och väntar på besök som aldrig kommer, den underbemannade personalen i barn – och äldreomsorgen samt på sjukhus, de fängslade bakom galler, de fantastiska människor som är till för att hjälpa andra och som vi sällan tänker. Alla dem virvlar förbi i min blixtrande tankevärld, men vad som är viktigast – de finns där!

En arkivbild får avsluta mina funderingar.