Vi trodde knappt våra spår skulle återhämta sig efter snöfallet som vi fick natten mot den 13 april. Under över alla under. Visst blev det tungt hela veckan då vädret envist höll sig på plussidan, men så blev det några minusgrader natten mot den 18.

Det gick fort att kliva ur sängen den morgonen, och jag och Svansen for iväg på tolktur innan Smörhalvan hade vaknat. Svansen var jublande glad över att få springa och sträcka ut eftersom det inte har varit tänkbart tidigare under veckan,

och solen hade just precis klivit upp och förgyllde vår färd.

På vårt spår är det några mindre motlut, och Svansen brukar gå ner i promenadfart då vi kommer fram till dessa, men inte nu. Han sprang ivrigt hela vägen, och på ett ställe hörde han något intressant. Ryggen rätades ut och öronen spetsades och han tittade mot skogen medan han ökade farten. Jag tittade också, men såg ingenting, men mest troligt var det några renar där – om det inte var en Tiburtius som gick omkring utom synhåll för oss. Hur som helst så fortsatte vi till eldplatsen och tillbaka igen, och då var även orrarna glada över att vädret hade stabiliserat sig. De spelade sin morgonkonsert, men Svansen har inte riktigt fattat vad det är som låter.

Här ser ni mitt ekipage, och jag är så glad att det numera finns plastbelag att sätta på sparkens medar, för de har öppna nya vägar för min tolknoja.

När vi kom fram till det ställe där han hört något – då var han som vanligt igen, så vad det nu var hade försvunnit därifrån. Hem kom vi, och då sov Smörhalvan fortfarande! Han hade inte hört att vi for iväg ut, och inte heller att vi kommit tillbaka.

Senare på förmiddagen åkte vi ut med skotrar och kälkar, och vi började pimpla då vi kom fram till ett tänkbart ställe. Smörhalvan fick upp fem abborrar, medan jag filosoferade över det ena och det andra, och lyckades få upp en liten, liten fisk. Vi eldade i alla fall och satt och myste över dagens grillade korvar, sov i solen och mådde allmänt bra.

Svansen njöt också, fast han sällan väljer att ligga på renskinnet, men nu kom han ju upp lite högre då han fick ligga på kälken, så han såg nog bättre.

Söndag – en ny tolktur, och så frukost vid hemkomsten. Solen var i full form, och bara öste sina varma strålar över oss, och den dagen hade jag tur, och fick upp några fina abborrar. Smörhalvan berättade att då han pimplade, så fick han upp en liten abborre – den storleken som Svansen gillar och äter. Denne, som noga följt husses aktiviteter, blev naturligtvis glad över fångsten. Han hade hoppat runt och lekt med fisken som en katt. Kastat den upp i luften – och så! Den föll olyckligt så att den hamnade i ett pimpelhål och försvann. Då blev det problem. Svansen hade letat, gått runt och nosat, kollade om husse hade gömt den, men fick till sist ge upp. Fisken var och förblev borta!

Jag brukar ha med mig en spark, så jag har något att sitta på då jag ska pimpla, och Svansen har fattat galoppen! Husse satt ju på den då han gav Svansen godis..

När vi kom hem, så blev det åter abborrfiléer till middag, precis som dagen före, men det var gott, och att äta färsk fisk är ett stort privilegium vi har. Jag ser ibland bilder på FB, där stora rödingar visas upp på vackra bilder, och just sådana stunder blir jag avis, men det går över ganska snart. Harr och abborre är inte att förakta, och i framtiden kommer jag alltid att minnas ett barnbarns kommentarer under den gångna påskhelgen. Hon fick ju abbojjaj och hajjaj!

Måndag – i dag fyller Svansen sex år, och då går mina tankar förstås till de gångna åren, men fast han funnits med oss denna tid, så ska han ändå försöka bära sparken innan vi kommit igång på riktigt. Han ska förresten försöka bära alla andra fordon också - cyklar, kälkar och skotrar. Men när man väl kommit iväg, så går det bra. Jag undrar verkligen varför han gör så, men jag lär nog aldrig få något svar.

Vi for iväg ut igen, och under natten hade det varit -4,4 grader, så tolkspåren var helt perfekta.

Inga nya intressanta saker kom i vår väg, eller på sidan om den, bara orrarna spelade på en ny konsert. Rolles hundar hördes långt från byn, och berättade att han hade vaknat, men mer blev det inte.