Lördag  - och jag hade sovmorgon för en gångs skull, och vaknade inte förrän klockan var 5.50 Solen var redan framme och jag bestämde mig genast. Svansen signalerade att han också var beredd på en ny tolktur. Jag hann ta en snabb titt på termometern som visade -3,4 grader. Det blev full fart från början. Tolkspåret var hårt, så jag hade bara att hålla fast i sparken. Svansen sprang som aldrig förr – utan något lockbete framför sig.

Då vi närmade oss spåret där vi ska vika av mot vår eldplats brukar han själv välja rätt väg, och gå in åt det hållet. Jag tyckte att det kändes alltför härligt för att redan nu sakta in och vända om, och tänk! Svansen fortsatte rakt fram istället! Utan att jag sagt något!

Det blev några extra km innan vi vände om, och då fick jag problem. Smörhalvan hade ju satt upp stickbuskar för att visa var spåret går, och åt det hållet hade jag inte varit tidigare. Nu fick han ju dessa buskar på ”sin sida”, och då skulle de kollas och få en ny skvätt urin. Vid ett tillfälle hade han en ganska god fart, och jag trodde att han skulle passera, men nej. Det blev tvärnit, och en akut gir mot busken. Sparken och jag höll på att gå omkull, men jag lyckades komma på rätt köl igen. Dofterna från den busken var nog oemotståndliga eftersom Svansen stod som fastnaglad där. Om ni någon gång försökt att rubba en 35 kg tung betongklump, så förstår ni hur jag kände mig.

Till slut kom vi igång i alla fall, och då valde jag att gå utanför spåret, så att jag fick stickbuskarna på min sida, och farten ökade. Då upptäckte jag att hundbajspåsen hade försvunnit, och jag stannade och vände mig om, men ingenstans syntes den. Jag tyckte att jag hade satt fast den ordentligt med några linor på sparken, men tydligen inte. Det var bara att vända om, och min dragare blev mycket fundersam. Okej, ja, men då ska vi tillbaka, så vi körde de kilometrarna igen. Fortfarande ingen påse, och så vända på nytt. Jag gjorde som strax tidigare – styrde utanför stickbuskarna, och det gick alldeles utmärkt, men jag var inte så långt utanför det riktiga spåret. En km senare hittade jag påsen, och den här gången knöt jag fast den ännu bättre, så att den till slut skulle hamna i soptunnan vid hemkomsten.

Nu kunde jag njuta helt av återfärden mot byn.

Skaren bar fint på sjön, och det syntes att Svansen också tyckte det var kul – tills vi närmade oss hemmet. Då blev han plötsligt lat, och saktade farten betydligt. Inga tillrop eller kommandon om att söka husse hjälpte. Uppför backen nerifrån sjön hade jag en mycket gammal hund som gick med hängande koppel, men samtidigt förstår jag honom. Han hade ju sprungit en mil i rask fart med några kisspauser (och en bajspaus) emellanåt, så flåset måste ju ta slut någon gång…

Hemma blev det frukost, och Svansen fick några bitar Brieost som belöning, och sedan blev det dags för mig och Smörhalvan att åka till vännen Rolle. Svansen fick vara hemma, eftersom vi skulle vara behjälpliga då Rolle skulle köra ett tolvhundars spann med goda vänner på en liten utflykt. Färden genom skogen gick bra, och hundarna höll igång med god fart. Vi stannade vid en eldplats invid sjön, och där blev det dags att göra upp eld, och ta en liten fikapaus.

En av deltagarna hade aldrig åkt med hundspann förut, så det var en upplevelse. På hemvägen fick jag ta en av hundarna i kälken. Hon hade gjort illa en tass, så hon fick vara konvalescent på hemvägen. I början tjöt och gnällde hon, men insåg snart att det inte hjälpte, så hon lugnade ner sig. Vädret var underbart med strålande sol, så alla var nöjda och glada.